Det är konstigt det där med hemlängtan. När man var liten kom den när man sov över hos en kompis, man kunde springa runt och lattja hela dagen utan problem, men det var först när man skulle sova som det blev jobbigt, som man blev påmind om att man inte var hemma i sin trygga tillvaro. Sedan kom åldern när man bröt sig loss, aldrig hade hemlängtan och nästan längtade tillbaka igen efter en längre tid borta (minns när jag var på konfirmationsläger en månad och var helt förstörd i veckor efter att jag kommit hem). Men sedan, kommer den konstiga åldern när hemlängtan kommer tillbaka, lite som när man var liten, men ändå inte alls. Nu är min hemlängtan som värst på mornarna, när jag bara önskar att jag kunde gå en trappa upp och mötas av Chilla och hela familjen i full gång med sin frukost, tvn på och det är liv och rörelse. Hemlängtan debbas sedan av ju längre dagen går för att sedan vid middagstid vara NÄSTAN obefintlig. Och så går det, om och om igen. Kanske är det den undermedvetna känslan av att jag faktiskt inte kan prata med hemmet under mornarna (då klockan oftast är mitt i natten i Sverige), kanske är det ovissheten om vad jag skall spendera dagen med. Vad det än är är det bestående iallafall, något jag kan förvänta mig varje morgon. Från att ha varit en person som verkligen älskade mornar, tidig frukost och se världen vakna till liv, vill jag nu hellst avskaffa dem helt. Konstigt hur det kan förändras.
Imorgon skall jag iallafall åka tillbaka upp till Brisbane och försöka få rätsida på allt, se var jag skall bo, söka mig ett jobb tills vidare och försöka skaffa mig rutiner. Jag behöver rutiner. De får mig att må bra. Hoppas jag. Men idag är idag, och idag skall jag leta klackisar. Lev i nuet Filippa. Lev i nuet.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar